Svensk faktasajt med aktuell information om Spanien, Kuba, Mexiko, Dominikanska republiken och södra Karibien. TG  Media är ett svenskt oberoende medieföretag vars huvudman och ägare är journalisten och författaren Thomas Gustafsson.

Mexikanska flagganMEXIKOS POLITISKA SITUATION IDAG

 

Jag har tillbringat mycket tid i Mexiko. Första gången jag kom dit var redan under 1980-talets början då jag studerade spanska i Mexiko City. Jag har därefter återvänt ett otal gånger för att rapportera från landet och har alltså sett det mesta, trodde jag, vad gäller maktmissbruk. Men det jag ändå minns tydligast nu när jag nu ska ge en bild av PRI inträffade i slutet av 1990-talet då jag arbetade som korrespondent i Madrid. Det var kväll och jag var ute och åt middag i Madrid med ett gäng korrespondentkollegor. Plötsligt ringde det i min mexikanska kvinnliga kollegas mobiltelefon. Det var hennes chefredaktör från den stora viktiga tidningen i Mexiko City som ringde för att kortfattat meddela att hon fick sparken.

Plötsligt förbyttes den trevliga kvällen till en katastrof.
Min mexikanska väninna föll i förtvivlad gråt.
– Jag är slut som journalist, var allt hon hulkande fick fram.

Anledningen till att hon fick sparken var att hon tre dagar tidigare hade skickat hem en artikel som handlade om PRI:s utvalde presidentkandidat som var i Madrid. I samband med besöket hade presidentkandidaten hållit en presskonferens på Mexikos ambassad. Min väninna hade då ställt några kritiska frågor. Och var värre var, hon hade skrivit ut sina frågor och kandidatens undvikande svar i sin artikel.

Några dagar senare åkte Ana hem till sina föräldrar som även de hade fått problem på grund av dotterns kritik mot PRI. Efter stora svårigheter lyckades hon till slut få ett dåligt betalt lärarjobb. Vi har aldrig setts igen.

Detta var i slutet av 1990-talet och PRI:s ledning var desperat medveten om att de började förlora greppet under den demokratisering som Mexiko då gick igenom. I den sista striden var alla medel tillåtna. Att sparka en obekväm journalist innebar alltså inga som helst svårigheter för den maktfullkomliga institution som PRI utgjorde.

En viktig anledning till att PRI, eller Partido Revolucionario Institutional som är dess fullständiga namn, lyckades inneha makten under så många år var att partiet inte skydde några medel när det gällde att behålla makten och vinna ett val.

Till det yttre hade visserligen partiet genom alla år hållit en fasad om att vara demokratiskt. Därmed hade det blivit tvunget att se till att vinna alla de val som hölls med jämna intervaller. Vänskapskorruption och klientelism har varit ett sätt att vinna väljare. Mutor har använts om det varit nödvändigt. Politiker, aktivister och journalister som kunnat äventyra en valseger har regelmässigt utsatts för hot och våld eller på annat sätt isolerats. Om det varit nödvändigt för att säkra segern har slutligen även direkt fusk kunnat användas under rösträkningen. Eftersom PRI i egenskap av statsbärande parti kontrollerat alla valmyndigheter har metoderna varit raffinerade. PRI har genom åren alltså blivit en mästare på valfusk. Mexiko har alltså i praktiken ända fram till år 2000 varit en enpartistat. En ickedemokratisk demokrati, för att använda ett begrepp.

Ursprungligen bildades alltså partiet i slutet av 1920-talet av segarna i den mexikanska revolutionen. Retoriken var radikal och målen som partiet ställde upp var social rättvisa och reformer.

De gamla maktstrukturerna som funnits i Mexiko innan revolutionen fanns dock kvar även under partiets första mest radikala år vid makten. Skillnaden var att de nu hamnade under partiets skal. Ända sedan partiet grundades har det därför också funnits såväl en vänster- som en högerflygel inom partiet.

Genom åren har även alla andra grupperingar som har haft möjlighet att sätta styrka bakom sina önskningar sugits upp av partiet. På så sätt ingår såväl fackföreningar och storgodsägare inom samma parti. Genom sin position inom PRI har ingen av de olika intressegrupperna blivit lottlösa, under förutsättningar att de stått bakom partiets presidentkandidat har också de fått ta del av köttgrytorna.

PRI har på så sätt varit en garant för att olika intressemotsättningarna som funnits i det mexikanska samhället kunnat lösas inom partiet. Därmed har landet också undvikit våldsamma maktskiften, militärkupper och nya revolutioner. Men förlorarna har varit de grupper i samhället som stått utanför. De som inte har kunnat organisera sig och därmed blivit en maktfaktor som partiet varit tvunget att inkorporera.

De första åren efter revolutionen ledde naturligtvis människornas trätthet på våld och oroligheter till att någon starkare opposition mot PRI inte uppkom. Den politik som PRI förde hade då även ett starkt folkligt stöd. Speciellt under den period på 30-talet då partiet styrdes av den populistiske och nationalistiske Lázaro Cárdenas, som bland annat var den som1938 gav order om att förstatliga oljeindustrin.

Cárdenas var liksom de flesta av de nationalistiska presidenter som uppträdde i Latinamerika vid denna tid militär i grunden. Under sin tid som ledare för PRI och landets president förde han en arbetarvänlig politik som gav vissa sociala förbättringar för de fattigaste folklagren. Cardénas och hans tronarvinge tillhörde partiets vänsterflygel. Men PRI:s politik var alltså även under denna tid långt ifrån socialistiskt och revolutionär utan kan snarare kallas statskapitalistisk och populistisk.

De som ändå hoppades på att PRI skulle visa en mer revolutionär socialistisk sida tvingades vakna upp 1941 då partiet bytte namn för sista gången till det institutionella revolutionspartiet och med detta institutionaliserade revolutionen.

De följande decennierna gick sedan PRI över till att föra en politik som allt mer gynnade de privilegierade samhällsklasserna vilket ledde till att klasskillnaderna ökade igen. Retoriken var visserligen densamma som tidigare. Officiellt var PRI ett radikalt parti. Utrikespolitiskt drev partiet en radikal linje. Men revolutionens ideal och mål var sedan länge glömda. Efter den blodiga massakern i Mexiko City 1968 på hundratals vänsteraktivister och radikala studenter var sedan brytningen men vänstern total.

Under 1970-talet fortsatte PRI:s traditionella högerpolitike som gynnade den gamla eliten att vridas allt mer åt höger för att slutligen, efter 1982, övergå till en nyliberal högerpolitik. Omläggningen 1982 innebar att Mexiko öppnade sig för det internationella kapitalet vilket var en total brytning med partiets ursprungliga idé om nationellt oberoende. Men för PRI:s inre ledning var en avreglering och privatisering av ekonomin nödvändig. Genom att sälja ut statlig egendom fick regimen in pengar som kunde fördelas bland partiets inre kärna, den så kallade revolutionära familjen, samt pengar som var nödvändigt att fördela för att garantera fortsatt maktinnehav.

Det blev slutligen partiets nonchalans av indianfrågan som ledde till att PRI förlorade makten. Officiellt stödde PRI visserligen ökad jämlikhet för indianerna. Men samtidigt som indianernas kultur blivit en allt viktigare del av landets kulturella identitet levde en stor del av indianbefolkningen marginaliserad under svåra förhållanden. I realiteten var PRI styrt av en maktfullkomlig vit överklass som enbart såg till sitt eget bästa och som därför stödde storgodsägarnas intressen, vilka kolliderade med de småbrukande indianerna.

Storgodsägarnas övergrepp mot indianerna kunde pågå under många år. Men till slut hade indianerna fått nog. Nyårsdagen 1994 bröt ett väpnat indianuppror ut i delstaten Chiapas. Gerillarörelsen som låg bakom kallade sig zapatister efter den gamle revolutionsledaren Zapata (Ejército Zapatista de Liberación Nacional EZLN) och krävde förbättringar för indianernas sociala situation och jordreformer.

När upproret bröt ut kunde ingen naturligtvis ana de konsekvenser det skulle få för Mexikos fortsatta utveckling. Men jag skickades i alla fall till Mexiko tillsammans med en kollega på Svenska Dagbladet där jag då arbetade, för att rapportera om händelsen.

Eftersom det hade blivit tillfälligt eldupphör när vi nådde fram lyckades vi på bakvägar och genom kontakter ta oss in till gerillans huvudläger inne i Lacandonadjungeln. Vi mötte och intervjuade där den hyllade Subcomandante Marcos. Men framför allt fick vi möta comandante Tacho, den mest kompromisslösa och inflytelserikaste av zapatistledarna.

I dag vet vi att zapatiströrelsen med sitt uppror startade en serie händelser som i förlängningen ledde till att PRI förlorade valet 2000 och därmed tvingades lämna makten. Detta kunde ske tack vare en rad faktorer:

För det första lyckades zapatisterna väcka uppmärksamhet för de enorma klassklyftor som finns i Mexiko som en följd av PRI:s långa maktinnehav. Efter den stora uppståndelse som zapatisternas uppror väckte kunde ingen längre blunda för det ekonomiska förtryck som fanns inom landet.

För det andra visade zapatistupproret att PRI var styrt av en maktfullkomlig oligarki som enbart såg till sitt eget bästa. Officiellt var PRI ett radikalt parti som stödde nationellt oberoende. Men zapatiströrelsen visade på resultatet av den nyliberala politik PRI fört sedan 1982 som innebar att Mexiko såldes ut till utländska intressen.

För det tredje avslöjade upproret de interna striderna som fanns inom PRI och det korrupta beroendeförhållanden som fanns inom den styrande eliten som alla tillhörde PRI. Följden blev att Mexiko under resten av 1990-talet skulle gå igenom en demokratiseringsprocess.

Slutligen ledde upproret till en enorm mobilisering av civilsamhället vilket kunde utmana gamla maktstrukturer som klentilismen. När upproret inleddes slöt snabbt en stor del av landets intellektuella upp bakom zapatiströrelsen men även en stor del av landets sociala rörelser. Redan den 6 augusti 1994 samlades till exempel mer än 6000 delegater från en rad organisationer och sociala rörelser från hela Mexiko för en fredskonferens på zapatisternas område. En rad nationella och internationella folkrörelser och sociala rörelser och NGO:s engagerade sig för zapatisternas kamp och mot PRI. Det stora engagemanget gjorde att centralmakten aldrig vågade slå ner upproret med vapenmakt. De följande åren skulle dessutom en rad nya sociala rörelser växa fram runt om i hela Mexiko med olika mål och metoder men inspirerade av zapatiströrelsen. Zapatisternas uppror ledde till att civilsamhällets inflytande ökade och därmed en demokratisering.

Fram till valet 2000 fick Mexikos väljare första gången uppleva en intensiv politisk debatt som fick många att börja ifrågasätta sina gamla lojaliteter till makten. Mexiko demokratiserades till slut. När mexikanerna gick till val 2000 var det sedan en majoritet som inte längre la sin röst efter de gamla beroendeförhållandena och det blev maktskifte i Mexiko för första gången sedan 1926. Valets segrare blev kristdemokratiska partiet PAN som aldrig dragits in i någon korruptionsaffär. Den kristdemokratiska liberalen och före detta coca-cola direktören Vicente Fox som kom till makten ansågs erbjuda ett icke korrupt alternativ.

Fortfarande kännetecknas dock den mexikanska demokratin och partipolitiken av ett stort avstånd mellan väljarna och politikerna. Gamla maktstrukturer finns fortfarande kvar. PRI har fortfarande makten i flera regioner och stadshus och har under de senaste åren tagit itu med sina inre problem och rekonstrueras.

När förloraren i presidentvalet 2006 Manuel López Obrador talar om valfusk pekar han på ett stor problem som finns i den mexikanska demokratin. Det finns stor erfarenhet när det gäller att manipulera val. När Mexiko gick in i 2007 fortsatte landet alltså att vara lika polariserat som tidigare.

Vid sidan av fattigdomen är den galopperande befolkningstillväxten Mexikos allvarligaste sociala problem eftersom överbefolkningen leder till så mycket annat. Vid revolutionen 1911 hade Mexiko cirka 15 mjoner invånare. I dag har siffran passerat 100 miljoner.

Mexikanerna älskar barn och detta är självklart en anledning till att många familjer har sex eller till och med flera barn. Men först och främst är det fattigdomen som är förklaringen till den höga nativiteten. De fattigaste har ingen möjlighet till familjeplanering.

Arbetslösheten är ett annat stort socialt problem som också hänger samman med befolkningsutvecklingen. Officiella siffror visar att minst 35 procent av den arbetsföra befolkningen saknar arbete, siffran blir betydligt högre om också kvinnor och den självhushållande indianbefolkningen räknas in. Minimilönen för en dags arbete ligger på cirka 75 kronor.

Efter Zapatisternas uppror 1994 har indianernas svårigheter uppmärksammats men det är en lång väg kvar innan de fått samma möjligheter som de vita. Bakgrunden till konflikten är alltså inte löst. Eftersom Mexiko formellt är en demokrati med yttrandefrihet debatteras också indianernas situation livligt i medierna. Zapatisterna har till och med en egen hemsida på internet. Eter de två senaste presidentvalen har också indianernas situation uppmärksammats av politikerna. .

 

Inledning - Guide till Mexiko - Mexikos geografi - Mexikos äldre historia - Mexikos moderna historia - Praktiska fakta - Resenärernas guide till städer, utflyktsmål och stränder

 

Copyright © TG Media  
Webb Design: Mefta.es Underhåll: WebButler